Den brasilianska filmen har kanske aldrig varit bättre. Ändå riskerar den att utplånas. Denna motsägelsefulla situation är utgångspunkten för Göteborg Film Festivals fokus på brasiliansk film, som både är en hyllning till den brasilianska filmkonsten och en solidaritetsmanifestation för de brasilianska filmskapare som just nu är satta under en ofantlig politisk press.

I januari tillträdde Jair Bolsonaro som president i Brasilien. Den högerextreme ex-militären uppfattar de brasilianska filmskaparna som en kamerabestyckad fiendearmé, och har varit väldigt tydlig med att han vill förändra den brasilianska filmen radikalt. Antingen förändra den, eller förgöra den.

I juli höll Bolsonaro ett tal som slog ner som en bomb i filmvärlden. Han slog fast att staten inte längre skulle finansiera ”pornografi”, och att brasilianska filmskapare istället borde ”försvara familjevärderingar” och ”hylla brasilianska hjältar”. Han annonserade att det brasilianska filminstitutet Ancines huvudkontor skulle flyttas från Rio de Janeiro till Brasilia, närmare den politiska kontrollen. Och om inte Ancine accepterar att införa ”filter”, kommer institutionen läggas ner helt. Kraven på filter och den oresonliga retoriken resulterade i att kulturministern sade upp sig, att dokumentärer om brasilianska hjältar (den Bolsonarotrogne fotbollsstjärnan Neymar och Bolsonaro själv) har fått finansiering, och att stora delar av filmbranschen har blivit livrädd, paranoid och oförmögen att planera långsiktigt.

Bolsonaros attacker på den fria filmkonsten kommer samtidigt som den brasilianska filmen blomstrar. Sedan 60-talets ”cinema novo”, har brasiliansk film aldrig varit lika framgångsrik som just nu. De senaste åren har mängder av brasilianska filmer hyllats på internationella filmfestivaler – bara i år har de fina priserna regnat över bland andra Kleber Mendonça Filhos och Juliano Dornelles Bacurau och Karim Ainouz The Invisible Life of Eurídice Gusmão i Cannes, Maya Da-Rins Fever i Locarno och Paxton Winters Pacified i San Sebastian.

Grunden för den brasilianska filmens nya guldålder lades under det tidiga 2000-talet. Då grundades Ancine och arbetarpartiets president Lula da Silva och hans kulturminister, Polarpristagaren Gilberto Gil, formulerade en filmpolitisk offensiv. Bland annat genom skatter på tv-kanaler och mobiltelefoni finansierades ett omfattande filmstöd samtidigt som filmpolitiken regionaliserades och möjliggjorde produktion på andra platser än de kulturella centralorterna Rio och Sao Paulo. Resultatet blev en kvantitativ explosion (1992 gjordes tre filmer i Brasilien, 2019 har mer än 300 filmer fått premiär), ett konstnärligt fyrverkeri och en större social bredd. Nya grupper har fått möjlighet att göra filmer, och på ett helt nytt sätt har sociala, etniska och sexuella minoriteter ägnats filmiskt intresse.

Kommer Bolsonaro innebära slutet för allt det här? Kanske – om ”tropikernas Trump” har orken och kompetensen att verkligen genomföra vad han har lovat. Då väntar troligtvis konkurser, talangflykt och en flodvåg av fromma, evangeliska filmer. Men Bolsonaro säger mycket, och förmår genomföra mindre. Än så länge är allt framför osäkert, även om självcensuren alltid är det första som sprider sig. De flesta filmer som får premiär nu har finansierats och spelats in innan presidentens tillträde, och det är filmer som ger en kritisk och mångfacetterad bild av den brasilianska nationen, dess drömmar, dess repression och dess motståndsrörelser.

Just Bacurau har blivit en symbol för det pågående kulturkriget. Kleber Mendonça Filhos och Juliano Dornelles allegoriska neovästern har slagit publikrekord på de brasilianska biograferna – dels på grund av att det är en fantastisk film som andas Leone och Tarantino, men också för att filmen blivit så omdebatterad att det har blivit en motståndshandling att köpa en biobiljett. Ett fan satte ord på känsloläget på Twitter: ”Det borde vara obligatoriskt att se Bacurau, särskilt om du är från Europa eller USA. Du kommer förstå vem du är, vilka vi är och vad vi möter. Vi är folket. Vi är motståndet.”

Bacurau utspelar sig i den fiktiva lilla staden Bacurau i nordöstra Brasilien, i den fattiga regionen Sertão, ett område där stödet för Bolsonaro är lågt och en plats som har inspirerat generationer av konstnärer i brasilianskt kulturliv. Till den rent geografiska betydelsen har ordet också fått en närmast mytisk betydelse, där ”sertão” står för ett slags romantiskt avlägset bakvatten och något särskilt ”brasilianskt”, i kontrast mot centralorternas effektiva utveckling i den moderna republiken. Filmens dammiga Bacurau är utsatt för märkliga händelser. Plötsligt försvinner samhället från kartapparna. En korrupt politiker på kampanjturné utlovar utveckling mot röster, men hans jingelackompanjerade framträdande är bara ett förebud om ett större hot som snart ska drabba Bacurau. Invånarna tvingas till motstånd, och deras gemenskap, omtanke och respekt för varandras olikheter är effektiva vapen mot de externa aggressionerna. På så vis har Bacurau tolkats som en metafor för det brasilianska folkets situation. Tillsammans med filmer som Eliza Capais aktivistiska protestdokumentär Your Turn och Maya Da-Rins poetiska Amazonas-drama The Fever, ger den en mångfacetterad bild av ett samhälles konfliktytor, drömmar och mardrömmar. Den brasilianska filmen är ingen nationell politisk motståndsrörelse som talar med en röst. Den är internationell, mångsidig och motsägelsefull, men i sina scener från det brasilianska samhället ger den oss både otroliga ögonblicksbilder och ett starkt hopp om framtiden.

– Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival