Till årets upplaga av Göteborg Film Festival har Anna Odell skapat den interaktiva utställningen Undersökningen. Vi skickade vår redaktör Erik Eje Almqvist till världshistoriens första gynekologiska biovisning.

Jag sitter i ett väntrum vid Stigbergstorget i Göteborg tillsammans med åtta främlingar. Stämningen är spänd. Någon bläddrar förstrött i en tummad Femina. Jag studerar en plastmodell av livmodern som står på fönsterkarmen.

Läkarmottagningen känns autentisk. Här är linoleumgolv, väntsoffor med fläcktåligt tyg och krukor med plastblommor. Sköterskor i Birkenstocks och landstingsuniformer med pennfyllda bröstfickor småpratar i receptionen. Det enda som antyder att det inte är en verklig gynekologisk mottagning är faktumet att alla patienter är helt svartklädda och att tre av oss är män.

Vi är här för att ta del av konstnären Anna Odells nya verk Undersökningen. Mottagningen är i själva verket en övergiven kinesisk restaurang som Odells team byggt om.

På utsatt tid kliver en av de sjuksköterskeklädda skådespelarna ut från receptionen och sätter igång en film på väntrummets tv.

Där ser vi Jan Guillou, Mark Levengood, Thomas Bodström och åtta andra mäktiga män tala om jämlikhet, styrka och sårbarhet. Det dröjer inte länge innan Anna Odell ställer frågan: Skulle de kunna tänka sig att klä av sig på underkroppen och sätta sig i en gynstol för att bli undersöka av en gynekolog? Börje Salming och Mark Levengood tackar ja utan omsvep. De andra börjar slingra sig. Flera börjar regissera Odell och förklara hur hon istället borde utformat sitt verk om hon verkligen ville undersöka maktrelationer.

När filmen är slut återvänder sköterskan och förklarar: De av oss som vill gå vidare och själva sätta sig i en gynstol för att se den andra delen av filmen får ta varsin nummerlapp.

Ovissheten är obehaglig. I samma ögonblick jag tar en nummerlapp utlämnar jag mig och släpper kontrollen. Vad ska hända?

En verklig läkare har en trygg pondus som gör att man lyder blint när hen ber en gapa, andas djupt eller klä av sig. En konstnärs auktoritet är av motsatt karaktär. Kan jag lita så mycket på Anna Odell att jag tar av mig kalsongerna och särar på benen?

Samtidigt är jag nyfiken. Hälften av alla vuxna människor har varit hos gynekologen. Själv har jag inga riktiga begrepp om vad det innebär att ligga där i stolen. Jag inbillar mig inte att jag genom att ta del av ett konstverk visar solidaritet eller kommer att få några djupare insikter om hur det är att som kvinna genomgå en verklig gynekologisk undersökning, men kanske kan jag lära mig någonting?

En av sköterskorna ropar upp mitt nummer och leder in mig i ett undersökningsrum, där jag får instruktioner om att sätta sig i gynstolen och ta på sig hörlurar framför en stor skärm.

Jag tänker att det finns en första gång för allting. Och snart sitter jag alltså med naken underkropp och skrevar mot skärmen där en gynekolog hjälper mig tillrätta:

– Slappna av i rumpan, kom ner lite i position, och fall isär med benen.

Sedan följer fortsättningen av filmen, där man får se ansiktena på männen som accepterade Odells erbjudande medan de undersöks.

Situationen är inte så obehaglig som jag hade befarat. Stolen är skön och lämpar sig förvånansvärt bra för att se på film. Jag inbillar mig dessutom att positionen gör att jag öppnar upp mig mer för det som sker på skärmen. Det blir liksom svårare att värja sig mot hur ekonomiprofessorn Micael Dahlén grimaserar när gynekologen petar på hans skrev när man själv sitter naken med särade ben.

Text: Erik Eje Almqvist
Bild: Svante Örnberg