Jia Zhangke är den kinesiska indiefilmens gudfader. Med Ash is Purest White har han skiftat tonläge och gjort en episk berättelse om småstadsgangsters och kärlek.

Text: Niclas Goldberg

När Stilla liv 2006 vann Guldlejonet i Venedig etablerade sig Zhangke som frontfiguren för det som brukar kallas ”sjätte generationen” av kinesiska filmare. I dag är han landets internationellt mest kända regissör.

Men den filmpoetiska auteuren hade redan på 90-talet skapat sig ett namn med underground-filmer som tog tempen på ett Kina i snabb förändring.

Med Ash is Purest White har han gjort en känsloladdad gangsterfilm. Handlingen spänner mellan 2001 och 2018, och börjar när en kvinna (spelad av Zhangkes fru Tao Zhao) avfyrar ett skott för att skydda sin gangsterpojkvän. När hon fem år senare släpps ut ur fängelset börjar hon söka upp honom.

”Jag har sett de senaste decenniernas samhällsförändringar

i Kina från första parkett.”

Det som följer är en uppslitande kärlekshistoria som utspelar sig över decennier, om ett Kina som rasar in i kapitalismen och om två personer i en värld som förändras snabbare än deras känslor för varandra.

– Jag har sett de senaste decenniernas samhällsförändringar i Kina från första parkett. Hur de fått människor att känna sig ensamma och alienerade, samtidigt som de knappt märkt vad som hänt eftersom det skett gradvis. Ash is Purest White skildrar en viktig vändpunkt i kinesisk historia. Början av internetåldern och den dramatiska ekonomiska tillväxten. Men jag ville också lyfta fram den andra sidan av myntet. Hur alla de traditioner som utvecklats under väldigt lång tid fortfarande finns kvar och påverkar oss.

Den engelska titeln är inte en översättning av den kinesiska. Hur kommer det sig?

– Den kinesiska titeln är för svår att översätta. Det skulle bli ungefär ”Jianghus söner och döttrar”. Bara kineser skulle förstå det. Jianghu är en klassisk genre i kinesisk litteratur och film som ofta skildrar ett anarkistiskt tillstånd i den kriminella världen. Den engelska titeln, Ash is Purest White, är mer poetisk och kommer från scenen med mannen och kvinnan framför vulkanen. Dels är vulkanaska en väldigt ren substans. Dels förvandlas vi till aska och blir obetydliga när vi dör.

Filmen flirtar också med just klassiska Jianghufilmer…

– När jag växte upp på 80-talet var det min favoritgenre. De fångade essensen av hur människor tvingas kämpa för att överleva i en tid med stora förändringar och oro. Samtidigt har karaktärerna starka känslor, och vågar älska och tro.

Ufon spelar också en överraskande roll.

– Jag använder dem för att se på oss människor utifrån. Från långt avstånd kanske man betraktar oss som lika obetydliga som aska eller damm. Och anlägger man det perspektivet kan man fråga sig varför vi bråkar så mycket med varandra? Vad betyder egentligen det vi slåss om? Makten, kändisskapet, pengarna?

”Ju mer man vill beskriva en verklighet desto bättre fantasi bör man ha.”

Hur kommer det sig att du låter Village Peoples discodänga ” Y.M.C.A” spela en så viktig roll i filmen?

– Jag ville fånga tidsperiodens hoppfullhet och frihetskänsla samtidigt som jag ville visa hur de unga influeras alltmer av västerländsk kultur.

Det finns många andra detaljer som perfekt beskriver tidsperioden du skildrar. Hur minns du allt?

– Folk tror att jag är väldigt observant och har bra minne, men detaljerna kommer från min fantasi. Ju mer man vill beskriva en verklighet desto bättre fantasi bör man ha.

Ash is the Purest White visas på Göteborg Film Festival som en del av sektionen Masters. Läs mer. 
Se Jia Zhangke Guldlejon-belönade film Stilla liv på Draken film.