När Maj Wechselmann besöker Göteborg inför världspremiären för hennes dokumentär om Moa Martinson är det 50 år sedan hon slog igenom med sina agiterande filmer om chokladfabriker och den svenska krigsindustrin. Idag är hon en helt annan filmare, men brinner fortfarande med en lika intensiv politisk vrede.

Text: Olle Agebro 
Foto: Carla Orrego Veliz 

Maj Wechselmanns dokumentär om Moa Martinson var den första film som sålde ut alla sina visningar under Göteborg Film Festival. När filmen får sin världspremiär är det också en sorts göteborgsk festivalcirkel som sluts.

– Den här filmen tog egentligen sin början på Göteborg Film Festival 2017 när jag var här och visade Min mor. Av en ren tillfällighet hamnade jag på samma middag som Katja Wik som ville att jag skulle komma och se hennes film Exfrun. Vid just den tiden läste jag Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson och vi tre började prata om hennes författarskap, om arbetarkvinnorna och om kvinnohistorien, och vi kände bara att vi måste göra en film om Moa Martinson. Efter den där filmfestivalen var vi som de tre musketörerna, vi skulle göra den här filmen ihop.

Moa Martinson – Landsmodern var den första visningen som sålde slut i Göteborg Film Festivals program. 

Moa Martinson – Landsmodern är en stark skildring av en av förra seklets mest betydelsefulla författare och en självklar frontfigur för kvinnokampen i Sverige. Genom att skriva om berättelser ur sitt eget liv vände sig Martinson mot en ny och tidigare negligerad läsekrets – arbetarklassens kvinnor.

– Moa betydde oerhört mycket för det här landet, hon har haft minst lika stor betydelse för Sverige som Per-Albin Hansson. Hon var den första författaren i det här landet som verkligen berättade om kvinnliga erfarenheter och hon fick människor i hela landet att börja läsa. Hennes böcker kunde sälja i 90 000 exemplar på en vecka, och det här var hundra år före sociala medier.

Samtidigt som filmen är ett porträtt av Moa Martinson är det också, som alla Maj Wechselmanns filmer, en film laddad med stort politiskt engagemang.

– Jag tror att vi filmare behövs mer än någonsin. Vi lever i ett hårt ideologiskt kommersialiserat samhälle och vi måste göra plats för andra typer av berättelser som öppnar människors ögon. Det är det här som drivit mig sedan jag började göra film. Filmen är bara en bas, jag gillar att fotografera vackra bilder lika mycket som någon annan men det är vad de här bilderna rör upp hos publiken som betyder något. Jag tänker på det Blaise Pascal skrev om att ”hjärtat har sina skäl, som förståndet inte känner”, och jag tror att man kan behöva gå genom hjärtat för att få till en politisk diskussion och en förändring. När jag gjorde min film Viggen 37 var mitt mål som filmare att lägga ner Saab, och på den punkten har ingenting förändrats.