I sin nya film kopplar konstnären och regissören Mania Akbari ihop sina fysiska ärr och skador med Irans blodiga historia.

2012 besökte den iranska filmaren och konstnären Mania Akbari Edinburghs filmfestival med sin film One.Two.One. Under sin karriär som regissör hade hon gjort sig känd för sina feministiska, provokativa och regimkritiska filmer. Hon hade vant sig vid att få sitt pass konfiskerat och att förhöras av de iranska myndigheterna varje gång hon kom hem från en internationell filmfestival. Men efter den inhemska premiären av One.Two.One hade statstjänstemän börjat göra tillvaron alltmer besvärlig för henne. Under vistelsen i Edinburgh gjorde hon en intervju med BBC där hon berättade om sin film, som består av en serie samtal med en kvinna vars ansikte skadats efter att någon kastat frätande syra över henne.

– Nästa morgon vaknade jag med tjugo missade samtal på min telefon. Det var mina familjemedlemmar som uppmanade mig att googla på mitt namn på farsi. Under natten hade 80 statskontrollerade nyhetssajter skrivit att Mania Akbari var lesbisk, hiv-positiv och att jag flytt från Iran. Jag hade haft strider med myndigheterna i flera år. Som en feministisk filmskapare i ett förtryckande samhälle såg jag det som en del av min plikt att bråka med dem. Ibland hade det till och med känts komiskt, som en Tom & Jerry-serie. Men efter de här skriverierna var det inte längre säkert för mig att återvända till Iran. Det mest deprimerande med hela historien är att de använde min kropp, mitt kön och min sexualitet som vapen på ett sätt de aldrig gjort om de velat tvinga en manlig filmskapare i exil.

Sedan dess bor Akbari i London, där hon fortsatt sitt filmiska utforskande av Irans moderna historia och våra relationer till våra kroppar. I A Moon For My Father, som visas på Göteborg Film Festival, reflekterar hon över sin barndom som präglades av kriget mellan Iran och Irak. Filmen utgår från en brevkorrespondens mellan henne och konstnären Douglas White. Akbaris minnen av soldaternas sargade kroppar får henne att associera till hennes egen kropp, som genomgått flera cancerbehandlingar och en IVF-behandling för att förhoppningsvis kunna föda hennes och Whites gemensamma barn.

– Jag träffade Douglas i hans studio strax efter att jag flyttat till London och drabbades av hans skulpturer och hans ovanliga arbetsmetoder. Min själ satt fast mellan två länder, två språk, två kulturer. I hans konst såg jag berättelser som jag redan hade inom mig. Om destruktion och förnyelse. Liv och död. Ett verk, som gjorts av exploderade lastbilsdäck, förflyttade mig tillbaka till min barndom i Teheran och minnesbilderna av de sönderbombade palmlundarna. Hur kunde den här engelsmannen berätta för mig om de här minnena utan att själv känna till dem?

Precis som i din föregående film, Life May Be, är A Moon for My Father byggd kring en brevväxling. Vad gillar du med att konstruera filmer på det sättet?

–När jag gjorde Life May Be med Mark Cousins upptäckte jag att det var en fascinerande process. Det fanns språkliga och kulturella klyftor mellan oss, men de tillät mig att utrycka mig ännu djupare. Ett brev fordrar ett ärligt och genomtänkt svar och kräver att man engagerar sig mer än vanligt. Det finns inget mer intimt sätt att kommunicera.

I filmen kopplar du din kropp och dina ärr till minnena av sårade soldater i Iran. Kan du berätta mer om det?

– Jag förlorade en del av min kropp i en kamp för att överleva bröstcancer. Soldaterna förlorade delar av sina kroppar i en kamp för sina övertygelser. När du ser bilder av soldater visar de sina ärr med stolthet – och det var det som intresserade mig. I tio år efter min sjukdom bar jag min förlust med stolthet, sedan bestämde jag mig för att återskapa de delar av min kropp som jag förlorat. Förluster är en väsentlig del av livet. Vi definieras inte av våra förluster, utan av hur vi väljer att förstå dem och integrera dem i våra liv.

Text: Erik Eje Almqvist