YOU TALKIN’ TO ME? Under den här vinjetten tar vi hjälp av karaktärer som prinsessan Leia, Dirty Harry och Tyler Durden för att utsätta festivalaktuella personer för frågecitat från kända filmer. Denna gång Anna Eborn, regissören till Transnistra, som i går vann Dragon Award Best Nordic Documentary

Text: Erik Eje Almqvist
Foto: Sofia Sabel

Aren’t you a little short for a stormtrooper?

– Jag är 163 centimeter och nu ska jag berätta om något som gör mig blixtförbannad. Det händer på alla festivaler. Jag kommer dit, och så säger någon: ”Välkommen hit! Är du här med en film?” ”Ja, jag har en dokumentär med i tävlingen.” Då svarar de: ”Jaha, en kortfilm eller?” ”Nej, en långfilm.” ”Jaså, är det din första film?” ”Nej, det är min fjärde film.” Visst, jag är ganska kort och ser ung ut, men vad fan – jag är 36 år! Jag är säker på att det har med kön att göra. Så, ja – jag är kanske lite kort för att vara en stormtrooper.

You’ve got to ask yourself one question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?

– Jag är verkligen ingen tursam person. I mitt liv tenderar alla saker som kan bli krångliga att bli det. Jag spelade in min nya film i Transnistrien, och jag ar inte förvånad när det blev en massa problem med att komma in i landet. Sedan gör jag det ju ganska krångligt för mig. Jag reser till svåra platser och släpar runt på femtio kilo tunga rullar med 16-millimetersfilm i handbagaget. När jag spelade in i Sibirien körde flygplatsens säkerhetspersonal filmrullarna genom skannrarna så många gånger att de gick sönder. När vi var hemma ringde de från det tyska filmlabbet och frågade: ”Har du varit i ett radioaktivt område? Jag har aldrig sett så skadad film.” Att jag i går vann ett stort pris? Det har inte med tur att göra. Kanske handlar det snarare om ödet, att just den här juryn gillade filmen.

How much do you know about yourself if you’ve never been in a fight?

– Alla som känner mig vet att jag privat är konflikträdd och mår skitdåligt om jag blir ovän med någon. Men när jag jobbar är jag helt orädd. I Transnistrien var det ofta svårt att få tillstånd att filma. Vid ett tillfälle var vi på ett sjukhus där vi inte fick filma den scen vi ville. Jag började argumentera mot en av läkarna och bestämde mig: Jag går inte härifrån förrän jag fått tillståndet. Sedan pratade jag, läkaren och översättaren i mun på varandra tills han gav med sig.

Ingemar, vill du veta hur man gör isterband?

– Jag är bra på att laga mat, men kan bli väldigt provocerad av recept och folk som förklarar att man måste göra en rätt på ett visst sätt. Jag äter dessutom inte så mycket kött, så nej – jag vill inte lära mig att göra isterband. När vi spelade in i Transnistrien bodde vi hemma hos en kvinna som lagade helt fantastisk mat. Michlin-klass. De var mer eller mindre självförsörjande så allt kom från gården. De gjorde till och med sitt eget vin som förvarades i Coca-cola-flaskor men smakade som naturvin. På vintern hämtade hon maten från källaren där hon fyllt en hel vägg med inlagda godsaker. Man är ju van vid syrad gurka, men hon syrade allt. Till och med vattenmelonerna, de smakade som champagne.

Vad är det du vet som inte jag vet?

– Egentligen har alla mina projekt börjat med att jag ställt mig just den frågan om någon annan: Vad vet den personen som inte jag vet? Alla vet något helt eget. Men sedan är det så fantastiskt med film, att man ibland kan connecta så starkt till publiken. Under de första visningarna av Transnistra har jag suttit i salongen och tittat på publiken och känt att det är så härligt att de verkar fatta vad jag försöker förmedla. De skrattar åt samma saker som jag. Det finns inte så många andra ställen i samhället där man får ha den typen av gemensamma gruppupplevelser.

Frågorna kommer från, i tur och ordning, prinsessan Leia i Stjärnornas krig, Harry Callahan i Dirty Harry, Tyler Durden i Fight Club, Gunnar i Mitt liv som hund och Joakim Plottner i Hajen som visste för mycket. Anna Enborn vann Best Nordic Documentary Dragon Award på Göteborg Film Festival 2019 med dokumentärfilmen Transnistra.