44:e festivalen 29 jan - 8 feb, 2021
Besökare
Bransch

Pella Kågerman & Hugo Lilja x Draken Film

Tio tips från Sveriges bästa regissörer 2019.

43:e festivalen
24 Jan -
3 Feb, 2020

En hypernaturalistisk studie, en satirisk österrikisk blick och Sophie Vukovićs långfilmsdebut. Där har ni tre Draken Film-tips från Pella Kågerman och Hugo Lilja. Varje vecka vägleder några av Sveriges främsta filmpersonligheter Draken Films prenumeranter genom filmutbudet. Idag är det dags för Sveriges bästa filmregissörer 2019: Pella Kågerman och Hugo Lilja.

Efter en rad kortfilmer på varsitt håll och tillsammans (med deltagande på festivaler i Berlin, Göteborg och Stockholm) tog sig Kågerman och Lilja an den kanske mest modiga uppgiften man kan tänka sig för en svensk långfilmsdebut: att filmatisera Harry Martinsons diktepos Aniara. Resultatet blev en succé. Aniara fick sin världspremiär på Nordamerikas största filmfestival i Toronto, vann kritikernas bifall och prisades fyrfaldigt vid årets Guldbaggegala, varav Kågerman och Lilja fick ta emot baggen för bästa regi.

Förutom att kurera ett urval på Draken Film, vad gör ni just nu, Pella Kågerman och Hugo Lilja?

”Vi skriver manus till några längre projekt och håller på med varsin kortfilm som ska skildra världen år 2121. Sjuka har vi varit också. Och så brottas vi med känslan av att inte ha en vettig samhällsfunktion, annat än som en potentiell smittbehållare som på sin höjd kan bidra till flockimmuniteten. Så att få filmtipsa var välkommet!”

Pella Kågermans och Hugo Liljas filmtips på Draken Film:

Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles av Chantal Akerman

”Lite av ett sömnpiller men också en otrolig milstolpe som visar att dramatik kan se fundamentalt olika ut. I en hypernaturalistisk studie av vardagsrutiner och potatisskalning – vad Akerman själv beskrivit som bilderna mellan bilderna eller de naturliga scener som konventionella filmer oftast utelämnar – når vattnet långsamt kokpunkten, men när den är nådd så är den nådd, även om det inte behöver skildras mer dramatiskt än när ett glas mjölk riskerar att spillas ut.”

Dance Music Now av Johan Jonason

”Vem vill inte se Johan Jonason sjunga i falsett och väsa uppbyggliga kommentarer som ‘Du är så jävla opsykologisk’ till sin fiktiva kollega i den Startsladden-vinnande kortfilmen från 2012? En film om konstnärliga samarbetssvårigheter med pinsamt igenkänningsbara repliker som: ’Tycker du att du är den tysta hjälpredan?’ och ’Jag måste få leka lite med det här!’”

Nader och Simin – en separation av Asghar Farhadi

Ashgar Faradis mästerliga tragedi är perfektion på alla nivåer. En tät och välspelad historia som inte släpper en ur sitt grepp och tar andan ur en i varje scen. Helt oförutsägbart skildrar filmen hur ett ojämlikt klassamhälle tvingar sina medborgare till ogina handlingar och berättar samtidigt vad den narcissistiska övertygelsen om att sitta på sanningen, gör med en individ. Som publik sympatiserar en med samtliga inblandade, önskar dem allt gott, och kvävs med dem.” 

Terrassen av Chris Marker

Chris Markers suggestiva bildspel är ett slag för textens kraft i filmmediet. Orden styr helt tolkningen av de korniga svartvita stillbilderna. Kärlek och meningssökande framträder som skiftande drömlika minnen, som faller till föga för ett oundvikligt nu. Huvudpersonen blir i greppet på empatilösa vetenskapsmän, stöpta i den blinda rationalitet som präglade 1900-talets första hälft och födde både Manhattanprojektet och de vätebomber som förintar Paris i denna unika sci-fi. Filmen är även inspiration till Terry Gilliams De 12 apornas armé med Bruce Willis.”

Natt och dimma av Alain Resnais

Alain Resnais berättar om Förintelsen i en kortdokumentär med text skriven av poeten Jean Carol. Filmen berättar bland annat hur ett koncentrationsläger byggs på samma sätt som en sportstadio eller ett hotell, med entreprenörer, estimat, bud och ’en muta eller två’. Resnais ständigt relevanta film använder en terminologi som låter oss ana att vägen till undergången är ett vardagligt sluttande plan som kan uppstå i alla tider, även vår egen.”

The Host av Bong Joon-ho

”Oscarsvinnaren Bong Joon-ho är redan 2006 i toppform med en film om ett muterat vattenmonster som terroriserar människorna i miljonstaden Seoul. Temat med familjen som enhet förekommer redan här med den fantastiske Song Kang-ho i en annan, mer begåvningsbegränsad, papparoll – men med samma exceptionella komiska tajming. Ett manus som lätt kunnat bli en menlös dussin-action blir i Bongs händer en underhållande samhällssatir.”

Miraklet i Lourdes av Jessica Hausner

”Ett mirakel har skett. Gud visar att han bryr sig. Men varför botas just jag?Jessica Hausner dissekerar mirakel och slump med en kyligt österrikisk blick och lyckas både vara underhållande, satirisk och vördnadsfull mot den irrationella tron. Allt på en och samma gång. En kirurgisk precision i tanke, foto och koreografi som inte får missas.”

Ebbe – the movie av Jane Magnusson och Karin af Klintberg

”En hisnande skildring av hur kort vägen till makten kan vara. I Jane Magnussons och Karin af Klintbergs dokumentärfilm överträffar verkligheten skrönan och Ebbe Carlsson visar oss att politiken inte är skild från medborgarna, just fake it to you make it. Filmen bjuder till stor underhållning så länge vi inte påminner oss om att storyn faktiskt är sann. De mångfacetterade personporträtten vittnar också om att de som står bakom politisk inkompetens ofta är kompetenta individer – där kritikerna själva förmodligen inte skulle göra bättre ifrån sig, satta i samma situation.”  

Shapeshifters av Sophie Vuković

Sophie Vukovićs långfilmsdebut pendlar mellan olika format på samma sätt som det mellanförskap filmen skildrar. Det är lika delar lekfullt som smärtsamt när kameran rör sig mellan de olika fragmenten av drömmar och minnesbilder. Är det en dokumentär, en essäfilm, ett videokonstverk? Det är allt detta, och det lyckas drabba på djupet oavsett på vilket sätt en själv sökt, eller söker, efter sin plats i världen.”

Game of Death av Robert Clouse

Bruce Lee, som spelar huvudrollen, dog tragiskt nog av en hjärnblödning innan filmen var klar och förekommer själv knappt tio minuter i bild. Då och då blinkar han förbi i otajmade inklippsbilder med noll ljusmatch, medan en föga lik body double – oftast filmad bakifrån och utstyrd i solglasögon – kungfusparkar sig igenom handlingen. Själva berättelsen är urdum, även i kategorin kampsportfilm. Men när intellektet är mättat på kvalitetsfilm är Game of Death som ingefäran som låter smaklökarna hämta sig mellan sushibitarna.”

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.