Den furiöst produktive mångsysslaren Rainer Werner Fassbinder framträdde som en ledande gestalt inom den nya tyska filmrörelsen på 1970-talet, och lyckades trots ett kort men intensivt liv – närt av heroin, korv och surkål – regissera över 40 filmer innan han dog av en överdos, 37 år gammal. Draken Film släpper nu en retrospektiv med fyra av hans mest betydelsefulla verk. 

Text: Camilla Larsson

Mitt under pandemin bestämde sig filmfantasten och före detta stjärnskribenten på New Musical Express, Ian Penman, för att dra igång sitt eget Fassbinder-maraton. Han ville försöka förstå varför just de här verken och den här filmskaparen hade gjort ett så stort och omvälvande intryck på honom i ungdomen, undersöka om de fortfarande hade samma effekt, och kanske också försöka komma i kontakt med sitt yngre jag. Det skulle visa sig att en deppig lockdown inte var det bästa tillfället att sträck-se ett antal filmer om ensamhet och hopplöshet. Speciellt jobbig tyckte Penman den 931 minuter långa kultserien Berlin Alexanderplatz, från 1980, var. Resultatet av ansträngningen blev i alla fall en bok, ”Fassbinder: Thousands of Mirrors”, som kom ut i april 2023. Skriven i samma furiösa tempo som Fassbinder jobbade i, i ett slags kaleidoskopisk form, och med ett innehåll som sägs ha allt – ”sex, drugs, art, the city, cinema and revolution”.

Rainer Werner Fassbinder regisserade 43 långfilmer, två serier och 24 teateruppsättningar på tretton år. Han skrev oftast manus själv och arbetade dessutom som skådespelare, författare, filmfotograf, kompositör, klippare och teaterchef. Han talade om att leva ett kort men intensivt liv; rökte 60-80 cigaretter om dagen och föredrog bayerska korvar och surkål som diet. 1982 hittades han död ovanpå sina manus, 37 år gammal, med för mycket heroin och kokain i blodet. 

Fassbinder var årsbarn med Tredje rikets sammanfall, slutet på andra världskriget och födseln av den Västtyska staten, och hans filmer tar ofta sitt avstamp i den tyska kaotiska efterkrigshistorien. Precis som Fassbinder själv är filmerna intensiva och destruktiva, och skildrar makt och förtryck i samhället i ett slags upphöjd teatralt stiliserad form, kombinerad med smutsig realism. Och med ett intimt mänskligt, känslomässigt perspektiv snarare än ett allmänt politisk, som flera av hans generationskamrater inom den våg som kom att kallas ”Den nya tyska filmen” föredrog. Fassbinders rollfigurer är ensamma, föraktar sig själva och andra, förnedrar och förnedras, förtrycker och förtrycks, plågas och plågar. Men de gör det på grund av att samhället ser ut som det gör.

Kärlek kallare än döden är en titel som säger mycket om Fassbinders syn på kärleken. Det är hans långfilmsdebut och en blandning av film noir och franska nya vågen, med regissören själv i huvudrollen som smågangster. Redan här medverkar Hanna Schygulla, som skulle följa Fassbinder genom hela karriären. Filmen fick sin premiär på filmfestivalen i Berlin 1969, men dök inte upp i Sverige förrän på SVT, 2002. 

Petra von Kants bittra tårar (1972) är ett av Fassbinders mest hyllade verk och baserad på hans egen pjäs. Här lyckades han göra sin egen fulländade samhällskritiska och kärleksironiska version av den Hollywood-melodram, som han älskade. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Berlin, där Francois Ozons nytolkning Peter von Kant (2022) tävlade 50 år senare – också med Hanna Schygulla i en av rollerna. Även Rädsla urholkar själen (1974) är en hyllning till melodramen och framförallt mästaren Douglas Sirk och hans Morgondagen är vår (som tolkades av Todd Haynes 2002 med Far From Heaven). Filmen, som prisades på filmfestivalen i Cannes, är även den ett mästerverk och lika aktuell idag; bland annat spelades den i en uppdaterad teaterversion på Intiman på Malmö Stadsteater i början av 2023. 

Maria Brauns äktenskap (1978) blev Fassbinders stora internationella genombrott, på riktigt. Filmen om Maria som med alla medel försöker bygga upp ett eget liv när hennes man försvinner vid den ryska fronten betraktas av många också som hans konstnärliga höjdpunkt. Hanna Schygulla vann en Silverbjörn för bästa skådespelerska på filmfestivalen i Berlin, men det sägs att Fassbinder var besviken eftersom han hade förväntat sig en Guldbjörn för bästa film. 

Ian Penman berättar i sin bok ”Fassbinder: Thousands of Mirrors” att han fann några av sina gamla filmfavoriter smärtsamma att se om, medan andra hade blivit ännu bättre med åren. Läs boken och se (om) filmerna, för att avgöra själv. En solig vår kanske lämpar sig bättre för ett Fassbinder-maraton än en deppig pandemi.