Efter tjugo år som skådespelare debuterar Tuva Novotny som långfilmsregissör med två diametralt olika projekt. En bred familjerulle baserad på en bästsäljande roman – och ett realtidsdrama som är så mörkt att hon varnar publiken för att se det.

Text: Erik Eje Almqvist
Foto: Carla Orrego Veliz

Det var natt i London, våren 2016. Tuva Novotny befann sig på ett hotellrum i Kensington. Hon hade just avslutat en kvällsinspelning för Annihilation, Alex Garlands existentiella science fiction-film där hon spelar mot Natalie Portman och Jennifer Jason Leigh. Nya inspelningar väntade dagen därpå, men istället för att gå och lägga sig satte sig Tuva Novotny vid datorn.

Under sin tjugo år långa karriär hade hon hunnit med allt från svenska såpor och danska indiefilmer till internationella storproduktioner. Lite i skymundan hade hon dessutom regisserat några avsnitt av de norska TV-serierna Dag och Lilyhammer. Hon hade dock aldrig filmat eller skrivit några egna projekt.

– Men att vara uppe sent på natten kan göra att man får andra tankar i huvudet, säger hon. Stillheten ger en ro att formulera sig. Där på hotellrummet började jag i alla fall skriva ett filmmanus.

Blind spot. 

Inspirationen kom från en period några år tidigare, då en av Tuvas nära vänner mått psykiskt dåligt.

– Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Som många andra trodde jag att man ska låta bli att tvinga sig på folk som har det tungt. När jag tog upp det med min terapeut förklarade hon att all forskning visade på motsatsen. Man ska sticka hål på bubblan och ställa de där frågorna som känns gränsöverskridande. Mår du dåligt? Är du självmordsbenägen? Det låter jättepretentiöst, men för mig var det en existentiell aha-upplevelse. Jag började intressera mig för forskningen och läste på om norska suicidfall.

När solen gått upp över Queen’s Gate utanför hotellfönstret hade hon skrivit ramverket till ett filmmanus. Handlingen kretsade kring en familj vars vardag förvandlas till kaos när tonårsdottern gör ett plötsligt självmordsförsök.

Tuva lämnade tangentbordet och ringde till filmfotografen Jonas Alarik.

”Vad säger du om det här”, frågade hon. ”Kan det bli en film?”

”Man ska sticka hål på bubblan och ställa de där frågorna som känns gränsöverskridande.”

Regissören Ulf Malmros suckar. Han vill korrigera den offentliga bilden av Tuva Novotny.

– Eftersom hon aldrig släppt journalister inpå sig har de missförstått henne som vän och allvarlig, nästan pretentiös. Det är det sista hon är. Hon är lättsam och rolig. Smart som helvete! Det är ett jävla liv i den människan.

Malmros träffade Novotny för 16 år sedan när han gav henne huvudrollen i Smala Sussie.

– Vi hade knappt hunnit prata ordentligt när vi skulle spela in en scen utan repliker där hon skulle vara påtänd och sätta sig i en bil och bränna iväg. Tystnad, tagning, jag tittade i monitorn – och helvete vad hon lös! En filmstjärna. Sen var scenen slut, och ut klev en vanlig värmländsk 22-åring. Det där är en av orättvisorna i livet. Bollkänsla, talang, musikalitet. En del har det bara.

Enligt Malmros var hon redan då ett regissörsämne.

– Några av de största svenska skådespelarna kan göra en scen, och efteråt fråga var kameran är. Många blir skådespelare bara för att fylla något jävla tomrum. Man kan kasta sillar till dem som om de vore sälar på Skansen, men de blir aldrig mätta. Tuvas målmedvetenhet är motsatsen till självupptagenhet. Varje gång de andra gick till fikabordet stod hon kvar över min axel och ville lära sig hur man placerar kameran och klipper.

Genom åren har Novotny sedan kunnat glo över axeln på skickliga regissörer som Daniel Alfredson, Tobias Lindholm, Simon Staho, Charlotte Sachs Bostrup…

”Ett mål med filmen är att förändra det offentliga samtalet om psykisk ohälsa.”

Så snart Tuva Novotny färdigställt manuset skickade hon det till en rad experter på psykisk ohälsa som såg till att händelseförloppet återgavs så autentiskt som möjligt.

De delade Tuvas uppfattning att filmbranschen vanligtvis behandlar självmord på ett problematiskt sätt.

– Man romantiserar och dramatiserar på ett sätt som går helt emot rönen för suicidprevention.

För att undvika att gå i samma fälla fattade hon tidigt ett ovanligt beslut.

– Klippning är ett så starkt dramaturgiskt verktyg, och eftersom jag inte ville dramatisera kom jag fram till att filmen måste spelas in i realtid, utan klipp. Jag litade på att historien hade relevans och substans nog att bära filmen. Varför skulle jag då lägga på ytterligare förstärkande element? Jag ville inte ha några klipp, inget smink, ingen musik.

Sedan Blind Spot premiärvisades i Haugesund i somras har den beströtts med priser och hyllningar för sitt säkra handlag. Många har fokuserat just på hur avsaknaden av klipp skapar en nästan klaustrofobisk närvaro.

Andra filmer som filmas med en enda tagning utspelar sig vanligen i ett rum, med ett begränsat antal skådespelare. I Blind Spot rör man sig mellan flera miljöer, och växlar fokus mellan ett antal olika personer.

– Ingen visste om det skulle fungera att spela in en film på det här sättet. Men jag var övertygad om att det skulle gå. För skåde- spelarna är det egentligen inte annorlunda än under en teaterföreställning. Crewet fick jobba i en stafett av kortare sekvenser. Vi gjorde en generalrepetition. Sedan filmade vi hela filmen tre gånger under tre dagar. När du ser filmen ser du en obruten sekvens från den sista tagningen, men vi har faktiskt gjort en överlappning mellan en handkamera och en steadicam när Pia Tjelta sätter sig i bilen.

Under filmens lansering mötte Tuva Novotny pressen tillsammans med en av specialisterna på akutpsykvård som faktagranskat manuset. Sedan ägnade de intervjuerna åt att berätta om forskningen på området.

– Ett mål med filmen är att förändra det offentliga samtalet om psykisk ohälsa, som ofta präglas av skuld snarare än öppenhet. Jag tror att vi borde skaffa ett samtalsklimat hemma där man får fråga: Mår du dåligt? Vi måste visa att det är normalt att ha tunga tankar. För det kan sluta illa om man inte pratar om dem.

Britt-Marie var här.

Många har redan noterat ironin i att Novotnys kolsvarta och konstnärligt drivna debut följs upp av en film med betydligt bredare anslag. Förväntningarna på adaptionen av Fredrik Backmans storsäljande roman Britt-Marie var här är stora efter succén med filmatiseringen av författarens En man som heter Ove. Handlingen kretsar kring 63-åriga Britt-Marie, spelad av Pernilla August, som avslöjar sin makes otrohet och börjar ett nytt liv som fotbollstränare för ett ungdomslag i en sömnig småstad.

– De är diametralt olika filmer! Som innebar helt olika utmaningar. Med Blind Spot visste vi precis vilken film vi skulle göra. Med Britt-Marie fanns inget manus, vi hade bara boken. Många författare var inne och jobbade utan att riktigt få till det. Till slut skrev jag det mesta själv med hjälp av Anders August och Øystein Karlsen. Jag har ofta svårt att känna igen mig i svenska filmer, och tycker att de har en alldeles för stor distans till karaktärerna. När vi nu äntligen skulle få se en 63-årig kvinna som huvud- person i en stor film ville jag fanimej att vi skulle få känna att vi är där med henne.

Det finns flera exempel på att skådespelares ambition att regissera varken lett till harmoniska arbetsmiljöer eller konstnärliga fullträffar. De som arbetat under Tuva Novotny vittnar dock om en friktionsfri och jämlik process.

– Crewet på Britt-Marie sa: ”Vi väntar bara på den dag då du ska ge vika för pressen och flippa.” Men jag ser det inte som pressande. En del regissörer är bara inriktade på personregi. Andra är väldigt tekniska. Jag ser det mer som att man är en dirigent eller en mamma som skapar ramar för de andra. Gör jag det behöver jag faktiskt inte prestera en massa själv.

Blind spot visas onsdag den 30/1 och lördag den 2/2. Läs mer här.