Det visionära filmprojektet Vertical Cinema ställer alla föreställningar om vad biofilm är på ända. Genom att projicera 35-mm-film på högkant skapas monumentala filmbilder på en monolitisk filmduk. Under Göteborg Film Festival kommer det nederländska projektionskollektivet Sonic Acts för första gången till Sverige för två föreställningar av Vertical Cinema i Masthuggskyrkan. Vi tog ett snack med projektionisten Lucas van der Velden.

Hur kom ni på idén att projicera film på höjden?
– Vi har alltid varit intresserade av att utveckla och visa nya former av audiovisuella upplevelser. Under våra forskningsprojekt stötte vi på en bild från världsutställningen i Osaka 1970, där de hängt upp en vertikal filmduk. Det här systemet, Vertical Cinemascope utvecklades av en tjeckoslovakisk ingenjör som heter Jaroslav Fric. Vi var väldigt intresserade av idén om vertikal projektion, dels eftersom många av våra utställningar sker i lokaler som inte är optimerade för widescreen-presentationer, som kyrkor och höga byggnader. Vi brukar också försöka bjuda in andra konstnärer att delta i våra projekt så det här verkade vara ett bra tillfälle. En annan intressant aspekt som gjorde det hela möjligt var skiftet från analoga format till digital projektion. Det gjorde analog teknik obsolet, så tekniken var billig och det var för första gången rimligt att köpa gamla projektorer som stod oanvända och börja experimentera med den. I en tid då branschen är på väg att lämna mediet som den föddes i verkade det rimligt att börja ifrågasätta vad film är och vad det skulle kunna vara i framtiden.

Hur påverkar det vertikala formatet vår syn på filmen?
– Vår upplevelse är att det nya formatet gör att man se på filmen med piggare ögon. Den smala bilden gör att man ser den på ett annat sett. Och det är svårt att riktigt vänja sig vid skalan, en tio meter hög monolit är alltid väldigt imponerande på nära håll. Det intressanta är att visningarna ger upphov till diskussioner om vad bio är. Alla har åsikter om det, och resonemang om hur branschen och filmmediet kommer att förändras. På sätt och vis har det öppnat upp diskussionen om vad film kan vara. Både i fråga om form och innehåll.

Hur har filmarna förvaltat formatet?
– Alla kontrakterade konstnärer har en konstnärlig eller experimentell approach. Deras verktyg och metoder skiljer sig väldigt mycket. Vissa arbetade helt analogt, andra helt digitalt. En filmare gjorde hennes egen filmemulsion, en annan programmerade en film med hjälp av artificiellt levande algoritmer. En film är gjort i ett mikroskop, en använder bilder från rymdexpeditioner, en annan laser, och en filmades med drönare. Det har naturligtvis lett till en väldigt bredd i tolkningen av det vertikala formatet, det känns kontraintuitivt till en början men det gör nästan allt man försöker fånga till en början, bara för att vi inte är vana vid det.

Hur gör man för att projicera en 35-mm-filmremsa för att få en vertikal bild?
– I en vanlig projektor glider filmen uppifrån och ned genom projektorn. På det här sättet hjälper gravitationen till att dra filmen genom projektorn. Eftersom bilderna är staplade på varandra i vidfilmformat blir också bilden horisontell. Teoretiskt hade man genom avmaskning kunnat projicera vertikala bilder så här också, men då hade större delen av bilden behövt vara svart och väldigt lite av ljuset hade nått fram eftersom den hade behövt rymmas i en vanlig filmruta. För att kunna använda hela 35-mm-filmens vidd och inte slösa bort ljus och film var vi tvungna att vrida projektorn 90 grader. Detta innebar en rad olika utmaningar, gravitationen skulle komma från fel håll, det skulle vara omöjligt att använda en projektor med oljereservoar eftersom all olja skulle börja läcka. Slutresultatet ser väldigt elegant ut, men det är resultatet av långt arbete, prototypande och testande. Vi samarbetade med Nico Komen på Filmtechniek, de är specialister på biovisningar utanför biografer, han fick idén att plocka isär en projektor i molekyler och sätta ihop den igen. Det fungerar bara på modeller med elektronisk slutare, så vi använde en Kinotone FP30e.

Text: Olle Agebro