Godmorgon,

Den mest högljudda diskussionen om den nya Super Mario-filmen har handlat om wokeness. Som Jacob Lundström beskriver sågades först Super Mario Bros av althögerns kulturkrigare för att den ideligen kidnappade prinsessan Peach pk-fierats till en handlingskraftig girlboss i rosa mc-ställ, men sedan kritikerfiaskot och publiksuccén blivit ett faktum har filmen i stället prisats som en konservativ Disneydödare. Men frågan är om det verkligen är mushusets lik som de mustaschprydda rörmokarna stampar på? Jag misstänker att det som ligger under de bulliga italienska skinnskorna snarare är själva berättelsens kadaver.

För samtidigt som det pågår en litteraturdebatt om storytellingens dominans över formen i den breda samtidslitteraturen, blir det allt tydligare att ingen i filmkulturen verkar vilja ha berättelser just nu. Att Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles utsågs till filmhistoriens främsta verk (se den här) kan i sig ses som en triumf i trendracet för en berättelsefrånvänd filmkonst, men samtidigt har filmer som fokuserat på stämningar, sinnesrubbningar och visuella uttryck alltid varit närvarande i den lite smalare festivalfilmstraditionen. I Hollywood har däremot idéer om det dramaturgiskt korrekta manusets vikt varit inflytelserika. Där har berättelsen av hävd haft högre status än bilden. Traditionen sammanfattas precist av ett gammalt Hitchcock-citat som Sverigeaktuella manusgurun Stephen Cleary marknadsför sig med: ”To make a great film you need three things – the script, the script and the script.” Frågan är om dagens filmtittare håller med. Jag tror faktiskt att det inte finns någon i den enorma Super Mario Bros-publiken som har släpat sig till biografen för storyns skull.

Visst, det finns något slags berättelse i Super Mario Bros, precis som det finns berättelser i Drive, Memoria och de andra titlarna som listas av Collider under rubriken ”No Plot? No Problem”. Men Mario-narrativet är egentligen inte särskilt mycket mer utvecklat än vad det var i Nintendos gamla 8-bitarsversion. Attraktionen i Super Mario Bros finns i stället i bildglädjen, världsbyggandet och kulspruteelden av referenser. Så breddas målgrupper: Barn och cineaster attraheras av de två första, föräldrar och fans av den tredje.

Berättelsens filmkulturella statusfall blir tydligt om vi jämför regissörerna Aaron Horvaths och Michael Jelenic Nintendonära Mario-tolkning med den förra Super Mario-filmen, Rocky Mortons och Annabel Jankelsutskällda Super Mario Bros från 1993 (i Variety berättar det gifta paret om vad som gick fel, hur fiaskot kvaddade deras karriärer och om den Tarantino-inspirerade upprättelsen). På tidigt nittiotal såg filmvärlden annorlunda ut. Super Mario Bros var den första filmatiseringen av ett tv-spel, och med fria händer från Nintendo gjorde filmskaparna vad som kändes självklart då: lät Mario vara flintskallig och hittade på en berättelse som var långt mer omfattande än att hjälten hoppar över blommor och ner genom rör på väg mot målet. För filmskapare trettio år senare framstår filmmediets uppgift som visuell snarare än narrativ utvidgning. 2023 blir Super Mario Bros en svamptrippad tolkning av det gamla talesättet show don’t tell: visa allt, berätta ingenting.

Trevlig helg,
Jonas

Veckans tips:

Pamfir

De senaste tre åren har Göteborg Film Festival varit engagerade i Ukraina genom vår filmfond Göteborg Film Fund. Den första ukrainska filmen vi stöttade var Dmytro Sukholytkyy-Sobchuks Pamfir, som premiärvisades förra året i Cannes och innehåller den bästa pälsdräkten sen Min pappa Toni Erdmann. Nu släpper vi det kritikerhyllade hemkomstdramat brett och exklusivt på Draken Film.

Film för demokrati

I anslutning till en av visningarna av Pamfir under Göteborg Film Festival i vintras bjöd vi in till en filmisk salong, där festivalens Camilla Larsson samtalade om Ukraina, film och demokrati med Pamfir-producenten Alexandra Kostina, Anastasia Kirillova från samproduktionsplattformen B2B Doc, Yelizaveta Smithfrån filmkollektivet Tabor Productions, och Thomas Rosén, slavist, balkanolog och universitetslektor vid Göteborgs universitet.

Preludium

Den allra första filmen jag visade för en publik var Johan Melins Preludium. När jag jobbade med filmtidskriften FLM arrangerade vi 2008 en minifestival under två dagar på Kulturhuset i Stockholm. Utöver några obskyra kortfilmer av Apichatpong Weerasethakul var Stockholmspremiären av Preludium huvudnumret. En personlig cirkel sluts när både den och Köftbögen, en Melinfavorit med Sverrir Gudnason i huvudrollen nu lanseras på Draken Film.

Under fikonträden

Längtar du efter sommarsolen? Eller kanske sommarskuggan under ett fruktträd? Veckans Draken Film på bio-titel är en av årets somrigaste filmer. Tunisiska regissören Erige Sehiris Under fikonträden skildrar relationerna mellan sommarjobbare i fikonindustrin på ett superfint, poetiskt och intimt sätt. Som vanligt ser alla Draken Film-prenumeranter Under fikonträden gratis första veckan på biografer från Malmö till Umeå – biljetten får du direkt in i Draken Film-appen.