Besökare
Industry
I filmen är det Bill Skarsgård som sitter vid ratten, Asta Kamma August intill. De spelar Sven och Karin Stolpe i Bränn alla mina brev. Han är ursinnig för att hon har en affär med Olof Lagercrantz och kraschar bilen. Är det en olycka eller ett mordförsök?
I vårens mest omtalade kulturartikel i Kvartal visade Lapo Lappin att bilkraschen ägde rum ett år innan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz ens hade träffats. Alex Schulman far alltså med osanning. Jenny Högström beskrev Lappins text som en litterär polisutredning, medan Anna Gullberg menade att Lagercrantz hemliga dagböcker faktiskt ger Schulman stöd. Det är inte lätt det här, med romaner och dagböcker, med fiktion och verklighet. Särskilt inte när det handlar om familjeberättelser.
Jag läste ikapp Bränn alla mina brev-debatten inför ett samtal om ”filmkonsten, autenticiteten och sanningen” som jag medverkade i på Kulturhuset i söndags. Tillsammans med bland annat Sabaya-debatten och Den osannolika mördaren-debatten fungerade nämligen Schulmanbråket som ett av exemplen som moderatorn Marit Kapla tog upp i sin introducerande reflektion. Vi hade precis sett Stories we tell, Sarah Polleys underbara film om hur svårt det är att nå fram till sanningen i en familjehistoria. Det blev ett kul samtal, där Tempo Dokumentärfestivals programchef Ulrika Bandeiragjorde intressanta iakttagelser om hur Polleys osäkrar pubikens förståelse av filmbilderna och SVT Drama-chefen Anna Croneman beskrev sina rutiner och förklarade varför SVT ägnar särskilt mycket tablåtid åt based on a true story-serier från det svenska 1900-talet.
Jag försökte sätta fingret på den oförutsägbarheten mellan dokumentärfilmen och verkligheten genom att berätta en historia från norra Kanada.
Under den ovan nämnda Sabaya-debatten var Nanook, köldens son en ständig referens, som ett exempel på en film med en liberal förståelse av dokumentärfilmarens handlingsutrymme. Regissören Robert Flaherty bad inuiterna att jaga med traditionella spjut istället för sina vanliga gevär och att bygga en större igloo så han kunde få plats med kameran. Flahertys vilja att porträttera Nanook och hans familj som mer ”autentiska inuiter” än vad de egentligen var, har sysselsatt både dokumentärfilmsteoretiker och postkoloniala tänkare i hundra år. Eller nu är det hundraett. Hundraårsjubileet ägde nämligen rum parallellt med Sabaya-debatten förra året. Mitt i debattens Nanook-referenser såg jag plötsligt att det arrangerades en intressant filmvisning i Inukjuak, byn där filmen spelades in. Dels visades Flahertys film, dels visades den nya kollektivfilmen A Century After Nanook. En artikel om visningen visade hur oförutsägbart det kan vara med filmens relation till verkligheten. I artikeln talar Shaomik Inukpuk, en av visningens arrangörer, om det dokumentära värdet i Nanook, köldens son, men han talade inte om filmiska bluffar med gamla spjut eller nybyggda igloor utan om klimatförändringar. Filmen visar tydligt hur isen var så mycket tjockare för hundra år sedan. Det var knappast något Flaherty tänkte på som intressant, men det kom ju med i filmen ändå.
Det brukar heta att med tiden blir alla filmer dokumentärer. I gamla stumfilmer är det inte sällan mest fascinerande att se miljöerna i bakgrunden, oavsett om det är vimlande stadsgator eller isiga vinterlandskap. Med tiden kommer väl också Bränn alla mina brev bli en dokumentärfilm. Om vi väntar tillräckligt länge kommer till och med skillnaden mellan 1932 och 2023 bli irrelevant, och ingen kommer bry sig om Alex Schulman eller Sven Stolpe. Filmen kommer kanske i stället förstås som ett samtidsskildrande skildring av det fossilberoende bilpatriarkatet. En dokumentär som förklarar varför isarna smälte.
Kör försiktigt i helgen.
Jonas
Medelhavsfeber
Veckans Draken Film på bio-titel är Maha Hajs Medelhavsfeber, en fascinerande film som undersöker Israel-Palestinakonfliktens psykologiska nyanser genom en bromance mellan medelålders män. Filmen fick manuspris i Cannes, och blev Palestinas Oscarsbidrag, och som vanligt ser alla Draken Film-prenumeranter filmen gratis första veckan på biografer från Malmö till Umeå – biljetten får du direkt in i Draken Film-appen.
Good Life
Härom veckan skrev jag om filmiska arbetslivsskildringar i veckobrevet, men jag glömde en central film i den svenska dokumentärfilmens arbetsmarknadsanalyser. I Good Life porträtteras ett nyliberalt kollektiv i centrala Stockholm, där entreprenörerna inte så lite påminner om antikapitalistiska flummare i kollektivboenden från förr. Förra året visade vi Good Life på Göteborg Film Festival. Nu gör vi en biorelease också, med visningar i Stockholm (Zita, Aspen), Malmö (Panora), Lund (Kino) och Västerås (Elektra) i veckan. Sedan kommer den även till Göteborg, Uppsala, Norrköping och Umeå.
Night of the Kings
Ivorianske regissören Philippe Lacôtes spännande Tusen och en natt-tolkning är en av de senaste årens mest hyllade afrikanska filmer. En ficktjuv tvingas underhålla sina medfångar till gryningen för att klara livhanken i det ökända fängelset Maca i Abijan. Strömma Night of the Kings på Draken Film.
Queens
Igår på Panora invigdes den 13:e Malmö Arab Film Festival, som är det största arabiska kulturevenemanget i Sverige, med just ovan nämnda Medelhavsfeber. En av filmerna som visas (redan ikväll!) är marockanska Yasmine Benkirans publikfriande rökare till roadmovie, där en hustlermorsa rymmer från fängelset och tvingar ett bilmekanikerbiträde att köra lastbil mot öknen med polisen hack i häl. Kul och fartigt!
Stäng