47:e festivalen 26 jan - 4 feb, 2024
Besökare
Industry

#22: Om idén att 1999 var det bästa filmåret

Kära filmvänner,

Tänk att det fortfarande finns sådana här jobb! tänkte jag när jag såg annonsen. Det är New York Times som söker en filmkritiker, en ”Movie Critic”, som har en djup filmkunskap, en livfull, tillgänglig prosa och kan koppla filmkonsten till samhället. Det är en heltidstjänst med en månadslön på motsvarande mellan 98 000 och 128 000 kronor. Känner du att det är något för dig kan du söka här.

Men vem var det som var dum nog att hoppa av detta drömjobb? Jo, han heter AO Scott, och har i mer än 20 år varit kanske världens viktigaste filmkritiker (tillsammans med New York Times andra huvudkritiker Manohla Dargis). 2 293 recensioner blev det för Scott, den allra sista om den röriga Jane Fonda-komedin Moving On. I tidningens podcast The Daily och i sin avskedsintervjumed sig själv beskriver han varför han tröttnat på film. Det handlar om den globala och totala dominansen av en IP-driven franchiseproduktion (läs: Marvel) och en medföljande hjärndöd fankultur som speglar den auktoritära tendensen i amerikanskt samhällsliv. Superhjältarna stjäl allt syre. Fansen dödar alla samtal.

Annat var det 1999, året när Scott anställdes. Som videoessäisten Broey Deschanel påpekar i videon Why Films From 1999 Are So Iconic var 1999 ett speciellt år för anglosaxisk film: Sjätte sinnetNotting HillAmerican BeautyBeing John MalkovichThe MatrixThe Virgin SuicidesFight ClubEyes Wide ShutAmerican PieRushmoreThe Talented Mr Ripley, Office SpaceThe Best ManBoys Don’t CryMagnoliaThe Blair Witch Project och Girl, Interrupted kom alla detta millenniets sista år. Hon slår fast att det är troligt att att du har sett minst hälften av filmerna, att du har investerat tid och tankekraft i diskussioner om flera och att i alla fall en av dem har haft en stor påverkan på ditt liv. Resonemanget ekar från Brian Rafterys bok Best. Movie. Year. Ever. (det var inte AO Scott utan David Friend som recenserade i New York Times).

Är 1999 det bästa filmåret? Det är faktiskt först när Broey Deschanel säger det som jag börjar fundera ärligt på det, eftersom det är ganska lätt att avfärda Raftery som en nostalgiker som tyckte filmerna var bäst just de åren han var ung. Det finns ju en lång historia av att dödförklara filmen bara i New York-tidningarna, ofta med en hänvisning till hur bra allt var när skribenten var i 20-årsåldern. Mitt i det sena 90-tal som Raftery och Deschanel beskriver som en guldålder skrev ju Susan Sontag att filmen var död i sin klassiska essä New York Times-essä ”The Decay of Cinema”, och 1980 frågade sig Pauline Kael ”Why are movies so bad?” i en nästan lika klassisk New Yorker-artikel. Sådär kan man backa bandet ända till Rudolf Arnheim eller bröderna Lumière om man vill. Filmen verkar alltid ha dött för 25 år sedan.

Jag var tonåring 1999 och många av filmerna i listan hade enorm påverkan på mig, men vill ändå bidra med ett nordiskt perspektiv. Här hemma var det faktiskt 1998 som var det stora filmåret, med Fucking ÅmålIdioterna och Festen. Även 2000 var ett starkt nordiskt år, med Dancer in the DarkSånger från andra våningenTillsammans och Jalla! Jalla!. Ur ett nordiskt perspektiv var 1999 faktiskt ett mellanår, utan riktigt minnesvärda titlar.

Tittar man på hela världens filmproduktion, så är det egentligen uppenbart att det kommer ett helt gäng fantastiska filmer varje år. Men lika uppenbart är att något har gått förlorat sedan 1999: det kommer inte längre ett halvdussin filmer samma år som centreras i den kulturella diskussionens mittfåra på samma sätt som MatrixFight Club, The Blair Witch Project och de andra snackisarna från 1999. Den rollen har tagits över av tv-dramatiken.

Trevlig helg,

Jonas

Veckans tips:

Beau Travail

Deschanel påpekar att många av filmerna från 1999 handlar om en krisande manlighet i en lika krisande kapitalism, ofta gestaltad genom att problematisera manliga kroppskulturer. Fight ClubMagnolia, American Beauty är alla exempel, men ingen sätter krisande lättklädda män i rörelse bättre än Claire Denis i min favoritfilm från 1999. Se Beau Travail på Draken Film.

Buena Vista Social Club

Beau Travail såg jag många år senare, men en 1999-film som jag såg redan då var Wim Wenders Buena Vista Social Club. Jag lärde mig faktiskt spanska genom den filmen, framför allt genom att sitta med soundtrackets texthäfte och ljuda mig igenom kubanernas texter. Nu har jag glömt allt. Mueren ya las ilusiones del ayer… Se filmen på Draken Film.

Rainer Werner Fassbinder-retrospektiv

”Heroin, korv och surkål.” Så sammanfattar Camilla Larsson den tyske regissören Rainer Werner Fassbinders liv i sin introduktion till den Fassbinder-retrospektiv vi släpper nu på Draken Film. Maria Brauns äktenskap var den första Fassbinder-film jag såg, och jag föll direkt för hans egensinniga och fängslande tilltal, men min absoluta RWF-favorit är ändå Rädsla urholkar själenSe dem på Draken Film.

Hélène & Mathieu

Veckans Draken Film på bio-titel är Hélène & MathieuEmily Atefs hjärtskärande film som gjorde succé på Göteborg Film Festival i vintras och tar Vicky Krieps till de norska fjordarna. Den manliga huvudrollen görs av Gaspard Ulliel, som omkom i en skidolycka strax efter inspelningen. Alla Draken Film-prenumeranter ser filmen gratis första veckan på biografer från Malmö till Umeå – biljetten får du direkt in i Draken Film-appen.

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen