Godmorgon,

Kulturkriget har alltså börjat, i alla fall enligt Björn Söder. Nu gäller det att hålla i hatten, särskilt om du är en del av antingen den ”dekadenta vänstern” eller den ”kastrerade borgerligheten”, för att använda Söders terminologi.

Allt startade som bekant i Agenda. Som de flesta politiskt intresserade medborgare utan självskadebeteende brukar jag undvika att titta på tv-sända partiledardebatter, men när kulturpolitik utannonserades som ett av fyra ämnen så spetsade jag ändå öronen. Skulle Ulf Kristersson lova att avskaffa den orättfärdiga straffskatten på bio? Skulle Magdalena Anderssonåterlansera kampen mot ”kommersialismens skadeverkningar” på svensk film? Skulle Johan Pehrson slå ett slag för liberaliserade serveringsregler i biograffoajéerna? Nej, det blev ingen filmpolitik alls faktiskt. I stället trummades då kulturkriget i gång, på grund av att några dragqueens har läst sagor på bibliotek. Jimmie Åkesson upprepade frasen ”skamlös vinhora” så många gånger att stora delar av den kastrerade borgerligheten nog satte i halsen och började fumla efter fjärrkontrollen.

Jag hoppas att några av dem valde att klicka fram Eva Belings dokumentär Fördom och stolthet – en queer filmhistoria på Draken Film. Den ger nämligen en lika gedigen som underhållande guidning till könsöverskridande kostymering i den svenska filmhistorien, och borde lugna alla som oroar sig för att dragkultur är något nytt, skrämmande eller amerikanskt. Genom en flod av underbara klipp demonstrerar den hur både frekvent och folkligt det har varit med karlar i klänning och flickor i frack. Filmvetaren Laura Horak slår i filmen fast att mer än hundra svenska filmer innehåller crossdressinginslag, från den 114 år gamla Skilda tiders danser, via folkliga komedier som Pensionat Paradiset och Fram för lilla Märta till Marie-Louise Ekmans uppsluppna genuslekar och Mårten Klingbergs populära porträtt av Jonas Karlsson och Rolf Lassgård i kjol. Yrvakna kulturkrigare har alltså ett rikt och sekellångt kulturarv att kämpa mot.

Själv såg jag klart första halvan av debatten, men sedan rensade jag huvudet med en annan kärleksförklaring till filmhistoriska könsöverskridanden: franske experimentalisten Bertrand Mandicos stumfilmsinspirerade queerexplosion The Wild Boys. Det är en film som vrider draguttrycket ett varv längre än vanligt, genom att kvinnliga skådespelare tolkar våldsamma tonårspojkar som sedan förvandlas till flickor. I en intervju i Extra Extra Magazine beskrev Mandico sitt dubbla dragkoncept: ”Vi har en mycket androgyn situation där skådespelerskor spelar pojkar, och jag tror att efter en tid accepterar tittaren situationen, mer eller mindre medveten om att det är skådespelerskor. Därefter förvandlas dessa manliga karaktärer till tjejer, vilket avslöjar skådespelerskornas ursprungliga kvinnlighet, samtidigt som det visar hur dessa pojkar på en djupare nivå fortfarande är pojkar trots att de ser ut som kvinnor. Detta skapar en oroande och möjligen upphetsande känsla, en utsuddning av vår perception och intellektualisering.”

Inte för att upprepa freudianska insinuationer, men något säger mig ändå att just denna ”oroande och möjligen upphetsande känsla” vore intressant för Björn Söder att uppleva.

Trevlig helg,

Jonas