Besökare
Industry
Första gången jag var i Stockholm som tonåring var jag på en Anton Corbijn-utställning på Kulturhuset. Jag var där på en knattereporterresa med min klasskompis Kristofer Folkhammar, och det var han som tog med mig dit. Han kunde mycket om musik och kände till att den holländska fotografen hade porträtterat Depeche Mode, Joy Division och U2. Jag minns att vi velade mellan att tycka att rockmytologin var ashäftig eller machotrött – för visst hade det stått nåt i den stilen i tidningen Darling?
Idag var jag på en Corbijn-utställning för andra gången. I utställningen Stillness thru movement har han nämligen fotograferat Göteborgsoperans danskompani. Vi var några från festivalkontoret som fick en visning av operans kommunikatör Emil Rinstad under lunchen (jag visste inte tidigare att de har en pianist där som spelar för lunchgästerna också – lyxigt). Han berättade att Corbijnbilderna, som är fotograferat under ett gästspel på Sadler’s Wells i London, var en del i operans strategi att lyfta fram danskompaniets internationella renommé genom att likna dem vid ett rockband: de tryckte upp t-shirts med turnédatum på ryggen, körde runt med en strajpad turnébuss – och bad historiens främsta rockfotograf att plåta dem.
Bilderna blev jättefina tycker jag, även om de inte blev de svartvita högkontrast-porträtt som operan kanske hade förväntat sig. Det är istället bilder som gestaltar den virtuosa rörelsen på scenen, och svetten, tröttheten och smärtan bakom den.
Oavsett om man letar efter rockmytologi eller fysisk och psykisk utmattning så finns det mycket att hämta hos Anton Corbijn även som filmregissör. Hans filmkarriär började med att han gjorde musikvideor åt artisterna han redan samarbetade med, och 2007 långfilmsdebuterade han med Ian Curtis-porträttet Control (se den på Draken Film), som var tillräckligt smärtsam och vacker för att etablerade honom även på filmfältet. Efter genombrottet har han fortsatt leverera en rad intressanta och skitsnygga filmer – på Draken Film visar vi också George Clooney-thrillern The American och John Le Carré-filmatiseringen A Most Wanted Man.
Kolla in dem, och kolla också in Göteborgsoperan. De gjorde Corbijn-satsningen för att vi skulle förstå att danskompaniet är i världsklass. Ytterligare ett sätt att förstå det är att se dem dansa, som just nu i dansdubbeln Wild poetry avHofesh Shechteroch Waltz with the beast av Tom Weinberger.
Trevlig rock- och danshelg!
Jonas
Minns ni vår serie ”x Draken Film”, där vi ber våra favoritfilmskapare att gästkuratera Draken Film? Nu är vi igång igen, och den här gången har vi gett uppdraget till Magnus Gertten, känd som Malmö FF-skildrare, rockmansporträttör och den svenska arkivdokumentärens säkraste poet. Hans tre filmer (Hoppets hamn, Every Face Has a Name och Nelly & Nadine) som utgår från filmer som skildrar judiska förintelseöverlevares ankomst till Malmö är alla magiska, och nu är han bioaktuell med Cornelis-filmen Somliga går med trasiga skor. På Draken Film lyfter han bland annat fram filmer av bröderna Coen, James Marsh och Andreij Tarkovskij. Kolla in här!
Igår släppte vi filmerna i festivalens skräckfilmssektion Midnight Mania! Fem filmer där jag är extra laddad för Nightwatch – Demons are Forever, Ole Bornedalsuppföljare till sin 90-talsklassiker Nattvakten. Och både Nikolaj Coster-Waldau och Kim Bodnia är med igen! Biljetter går att köpa redan nu.
En dag satte Luis Buñuel upp en affisch utanför Prado-museet i Madrid. En stor grupp rika amerikanska turister fick sedan följa med på hans guidning där han hittade på lögn efter lögn om Francisco de Goya. Det var sånt han gillade Buñuel, att skoja med amerikaner och uppblåsta borgare. Sådana hyss är hans filmer helt fulla av. Nu släpper vi Tristana, Borgarklassens diskreta charm, Begärets dunkla mål och Frihetens fantom på Draken Film, och redan tidigare visade vi hans kanske mest sedda film: Belle de jour – dagfjärilen. Det är upplagt för en surrealistisk helg!
I somras berättade vi att den 47:e Göteborg Film Festival blir min tionde och sista som konstnärlig ledare, och häromveckan blev det klart att Pia Lundberg kommer efterträda mig. Nu kan jag också berätta vad jag ska göra sen: i april tillträder jag som museichef för Kalmar konstmuseum. Det kommer bli superkul, eller som jag säger i pressmeddelandet: ”Jag är förväntansfull och tacksam för förtroendet att få leda ett så spännande och viktigt museum med Sveriges kanske vackraste utställningsrum.”
Stäng