46:e festivalen 27 jan - 5 feb, 2023
Besökare
Bransch

Theresa Traore Dahlberg: ”Det blir som ett bevis på frusen tid”

Theresa Traore Dahlberg är 2023 års festivalkonstnär och har i sitt verk bland annat inspirerats av sin farmors sagor.

46:e festivalen
27 Jan -
5 Feb, 2023

Nu är 2023 års festivalaffisch avtäckt. I verket har Theresa Traore Dahlberg inspirerats av samtidens tankar om effektivisering, en svensk mönsterkortsfabrik och en västafrikansk hare som hon hittade i källaren på Etnografiska museet i Stockholm.

Köp affischen här

Hur har du gått till väga för att skapa det här verket?

– Motivet i bakgrunden är av ett speciellt glasmaterial som innehåller en viss typ av koppar från en svensk mönsterkortfabrik som jag har samarbetat med under tio år. Att göra mönsterkort är det första steget i att göra kretskort, och den här fabriken har producerat material som har använts i allt från porttelefoner till röntgenapparater. I mitt verk har jag fusionerat glas och koppar i en ugn. Temperaturen är ungefär 800 grader och allt ligger i ugnen i tre dagar, men hur motivet blir är beroende av faktorer som hur snabbt materialet hettas upp och kyls ned. Jag har arbetat med fusing i många år och undersöker olika recept, men jag kan aldrig ha full kontroll över hur det färdiga motivet blir. I festivalverkets motiv kan man fortfarande se spår av mönsterkortet, men det är samtidigt tydligt att man har fångat en skiftning i materialet. Det blir som ett bevis på frusen tid, med askan på sidorna och själva motivet i mitten. Fabriken som gjorde mönsterkorten är nedlagd nu och produktionen sker på andra ställen i världen – vilket liknar återkommande teman i min konst: globala förflyttningar och förändringar.

Vad kan du berätta om fågeln i förgrunden?

– I ett projekt som heter ”Afrika pågår” öppnade Etnografiska upp sitt arkiv för konstnärer. Där hittade jag ett konstverk som föreställde en liten, liten hare som hade kommit till Sverige runt 1930. Det visade sig att den var från samma plats i Burkina Faso som min farmor kom ifrån. Hon hade nyligen gått bort och min son hade börjat ställa frågor om henne, men det enda jag kunde komma ihåg var att hon ofta berättade sagor. Jag kunde inte komma ihåg innehållet i sagorna, bara sångernas melodier. Så jag bestämde mig för att börja samla in sagorna. Jag fick dem återberättade till mig av människor som kände farmor, men fick också tag i inspelningar som folk hade av farmors sagor. Inspirerad av den lilla haren utvecklade jag en egen form, och döpte den till Hakili. Så genom en hare som jag hittade i en källare i Stockholm kunde jag fylla i mina egna historiska pusselbitar.

När jag samarbetade med bronsgjutarkollektivet i Burkina Faso framkom det att formspråket som användes i den lilla haren inte hade setts till i Burkina Faso på flera generationer. Det väckte frågor hos mig: Vad gör det med en kultur när bitar av ens kulturhistoria förflyttats? Hur tänker vi kring ägande och delande, lokalt och globalt? Även frågor kring restitution. Jag kommer att ställa ut dem på Nationalmuseet i Burkina Faso, vad händer när de återigen ställs ut i ny skepnad där? Och hur blir det när de möter en svensk omgivning? Det var också ur detta som fågeln, Idrix, skapades. Ur tanken att man behöver känna till sin historia för att kunna blicka framåt. Fågeln är också inspirerad av sci-fi och tänkandet kring möjliga framtider. Den sång som jag minns tydligast från farmors sagor handlade dessutom om en fågel, och det är en annan utgångspunkt till Idrix.

Berätta mer!

– Sagan handlar mycket om girighet och långsiktigt tänkande, och för mig finns det en tydlig koppling till samhället vi lever i nu, med alla tankar om att allt ska maximeras, effektiviseras och vi förväntas ha mer och mer. De tankarna är också kopplade till mina arbeten kring nedlagda industrier, där en stor del av besluten som tas angående produktion och förflyttningar inte alltid är förankrade med natur, kultur och invånare. För mig handlar fågeln samtidigt om vart vi har varit, var vi är och vart vi är på väg. Idrix påminner mig också om att blicka uppåt och tänka längre än det vi ser och har just nu. Det är också någonting med att fågelns vingar och näbb är vilande, riktade mot marken. Det finns en stolthet och visdom, fylld av obesvarade frågor och mystik.

Text: Simon Andersson


Festivalkonstnär: Theresa Traore Dahlberg
Layout: Esteban Berrios Vargas
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen