Vargtimmen
Margarethe von Trotta

– Som ung student fascinerades jag av E.T.A. Hoffmann, en mycket egensinnig tysk författare under romantiken. Jag skolkade till och med från mina föreläsningar eftersom jag inte kunde slita mig från hans berättelser. Tidigare, i slutet av 50-talet, hade jag upptäckt filmen Det sjunde inseglet, som grep mig starkt och gjorde mig till en stor beundrare av Ingmar Bergman. Först flera år senare såg jag Bergmans Vargtimmen och i den kände jag ett släktskap med E.T.A. Hoffmann.

I början av 60-talet hade de unga tyska regissörerna gjort uppror mot det gamla gardet av etablerade filmskapare med sin slogan: Farfars film är död. Den så kallade ”nya tyska filmen” var född, med Alexander Kluge, Volker Schlöndorff och Edgar Reitz i spetsen. Det var en regelrätt revolution, jämförbar med den ”nya vågen” i Frankrike. Eftersom allas ögon var riktade mot de unga rebellerna, kom Bergmans filmer i skymundan. Med 68- rörelsen pågick dessutom en politisering: Vi ville förändra världen – det vill säga Tyskland – och somliga snart även med våld.

Vad jag vet spelades Vargtimmen in 1967. Inte heller i Sverige rönte den någon omedelbar framgång, kanske av samma skäl. (Att den inte var politisk.) Då skulle det handla om politisk medvetenhet och inte om självbespegling. Persona kom att bli hans mest erkända mästerverk. Filmerna som skapats därefter har fallit ur minnet för många människor.

När jag blev inbjuden av Göteborg Film Festival att presentera en film inför Bergmans 100-årsjubileum, har jag valt denna film på grund av närheten till E.T. A. Hoffmann. Jag vet att Bergman har läst honom, till och med på tyska, och jag tror att han i denna film försökt att ge form åt sina mardrömmar. Redan valet av titeln Vargtimmen, tiden mellan natt och gryning, den som för många som lider av sömnsvårigheter och är besatta av rädslor och tvångsföreställningar, ger en vink om hur filmen ska läsas.

Under många år kunde jag inte sova på nätterna eftersom min döda mamma, trots att hon medan hon levde var en underbart kärleksfull mamma, verkade vilja döda mig. Först sedan jag gått skymningstiden till mötes och sjungit min barndoms sånger, kunde jag befria mig från mina rädslor och somna. I filmen plågas Max von Sydow, alias Johan Borg, av denna oönskade, kvalfyllda vakenhet och hans fru Alma är vaken tillsammans med honom trots att hennes ögon faller ihop av trötthet. Hon vill skydda honom från hans demoner.

Precis i början av filmen visar Max von Sydow för Liv Ullman på sin armbandsklocka hur lång en minut är. I Livs ansikte ser vi tiden gå, eller snarare hur hon är helt stilla, och i de långa spåren av visarna i hennes ansikte kan man ana vad filmen begär av henne och av oss. I barndomsberättelsen där Johan Borg – Ingmar som barn – blev inlåst i ett mörkt klädskåp och höll på att dö av skräck, beskriver han en tidig erfarenhet av rädsla. Hos E.T.A. Hoffmann kallas de ”nattstycken”.

När filmen spelades in levde Ingmar Bergman tillsammans med Liv Ullman. Jag antar att det för dem båda var en viktig och lycklig tid. Ändå led han av sömnlöshet. Och svartsjuka. Också svartsjukan spelar en roll i filmen, liksom förödmjukelsen, ett ofta återkommande motiv redan i början av hans filmskapande. Filmens höjdpunkt är mötet med en till synes död före detta käresta som plötsligt vaknar till liv och sliter tag i honom för att bita sig fast vid honom. Passion och förnekelse. Och demonen i slottet, som kallas för människoätaren, skrattar hånfullt.

Vem känner inte igen sig i mardrömmarna? Att bli blottställd och hjälplöst utsatt för andras åtlöje. Konstnärer är nog särskilt drabbade av detta. Det är deras material, ur vilket de kan skapa. Skapa till utmattning. Kan man fördriva rädslorna genom att ge dem ett namn? Det är frågor jag ställt mig när jag sett filmen.

När jag ansattes av min döda mammas nattliga förföljelser, gick jag till en psykoanalytiker, eftersom jag trodde att jag skulle bli galen. Hon skickade hem mig med orden: Tala om det som ni berättat här för mig i era filmer. Det får bli er terapi. I Goethes ”Torquato Tasso” säger han: När man tystnar i sina kval, ger oss Gud orden för det man lider av. Det hade Bergman kunnat säga om sitt liv.

En av de längre berättelserna av E. T. A. Hoffmann heter ”Djävulens elixir”. Där möter en munk sin dubbelgångare, ett monster av uselhet. Så som i en spegel tittar de på varandra och vet till slut inte vem som är den Gode och vem som är den Onde. I Vargtimmen sägs det någonstans: Spegeln är sönderslagen, men vad speglar skärvorna? Vem finns kvar av de båda dubbelgångarna? Johan Borg, konstnären förlorar kontakten med den verkliga världen. Bergman däremot kan rädda sig genom att fortsätta att göra film.