42:a festivalen 25 jan - 4 feb, 2019
Besökare
Bransch

Regissörsduon som tar klimatkrisen ut i rymden

- möt Pella Kågerman och Hugo Lilja.

42:a festivalen
25 Jan -
4 Feb, 2019

Ett havererande rymdskepp blir början på en existentiell kamp i rymden. När Pella Kågerman och Hugo Lilja tar sig an det klassiska eposet Aniara har passagerarna blivit flyktingar undan klimatet. I en undergångssaga där existentiell ångest kanaliseras i AI simulering, orgier och substanser är apokalypsen ett faktum.
– Vi ville undersöka vad det innebär att vara människa utan jorden, säger de två regissörerna.

Hur fick ni först idén att göra Harry Martinsons gamla rymd-epos till film?

Pella: – Jag har alltid varit nära min mormor. Hon var väldigt lekfull och intresserad av litteratur och tillsammans brukade vi rollspela olika böcker som vi läste. Vi såg uppsättningen av Aniara på Stockholms Stadsteater när de firade 50 år. Kvällen efter fick hon en stroke och hamnade på sjukhus. Jag började läsa Aniara för henne högt när hon låg där i salen. Medan hon blev bättre började vi rollspela berättelsen. Vi låtsades att Sabbatsbergs sjukhus var rymdskeppet, patienterna var passagerarna och mormor en förvirrad Mima. Det var då som jag kom riktigt nära texten, det hade jag inte gjort tidigare. Aniara är inte en helt lättillgänglig berättelse, kanske behövs ett visst mood för att ta till sig den på djupet.

Mycket har hänt sedan Aniara först gavs ut – på vilket sätt kändes berättelsen fortfarande aktuell för er?

Hugo: – Boken var snarare extremt före sin tid. När den skrevs på 50-talet hade människan inte ens varit i rymden, så att emigrera till Mars var inte särskilt aktuellt. Och varningen att vi håller på att förstöra jorden var inte heller lika angelägen som den är idag.

Pella: – Vi är båda rätt besatta av tid över huvud taget och tror egentligen att alla filmer som görs nu kommer att ses som apokalypsfilmer. En känd psykoanalytiker som hette Winnicott har sagt att en människa är ett prov på den mänskliga naturen vid en viss tidpunkt. Vi är alltså förmedlare av vår egen samtid, oavsett om vi vill det eller inte. De filmer som är gjorda idag kommer ses mot vad som händer just nu. De är apokalypsfilmer allesammans.

Aniara har en ganska mörk människosyn, där passagerarna in i det sista är ovilliga att ta ansvar för sitt eget öde, är det en syn ni delar eller tror ni att det fortfarande finns hopp för oss och vår planet?

Hugo: – Det kanske inte är en så mörk människosyn, utan snarare en realistisk syn. Det finns något provocerande i att vi mot bättre vetande bidrar till jordens förstörelse. Det hoppfulla i det är att det ännu inte är försent. När det kommer till klimatet finns det hopp att vi kan påverka saker i en bättre riktning, även om det inte ser så sannolikt ut.

Pella: – Vårt intresse för Aniara var från början inte klimatrelaterat, utan det låg snarare i det existentiella; vad det innebär att vara en dödlig människa och vad man gör med sin tid. ”Jag frågade mig själv men glömde svara, jag drömde mig ett liv men glömde vara”, som Martinson själv skriver. Vi ville undersöka vad det innebär att vara människa utan jorden.

”Vi hoppas på revolution helt enkelt.”

Vad fick er att välja så mycket samtida svenska miljöer i filmen, som köpcentrum, barer och simbassänger?

Hugo: – Det var nog tanken på det mänskliga vid en viss tidpunkt. Vi kallar det no-set sci-fi för att vi undvikit att spela in i studio och istället sökt locations. Det finns självklart också en budgetaspekt att vi inte skulle ha råd med dyra studiobyggen, men allra främst har det varit ett konstnärligt val. Självklart skulle det finnas shoppingmalls på den här typen av skepp om de var möjliga att bygga idag.

Vad känner ni att ni har tagit med er från era tidigare erfarenheter som filmskapare in i sci-fi genren?

Pella: – Vi båda gillar berättelser som i grunden handlar om samhälle och filosofi, korsat med genrer. Vi kommer från väldigt olika bakgrunder, men vi har jobbat ihop så länge att vi inte vet vems idé som är vems. Hugo kommer från rollspelsvärlden, genrer och världsbyggen och jag kommer mer från konst, psykoanalys och dokumentärshållet. Men sedan har vi växt ihop och tagit varandras intressen.

Detta är också er långfilmsdebut – vad har varit den största utmaningen med att ro projektet i hamn?

Pella: – Vi skulle inte ha gjort den här filmen om vi inte varit debutanter och inte förstått vad vi gav oss in på. När vi startade projektet tänkte vi att det bara var att hoppa, sedan mitt i filmen insåg vi att detta nog är en trippelvolt med skruv. Som tur är har vi varit omgivna av människor som kan ta emot oss, det har varit fritt fall i stunder med risk för magplask. Aniara är en omfattande historia som utspelar sig under en lång tid. Den är komplex att berätta med många svåra element och en teknisk utmaning för en genrefilm med begränsad budget.

Aniara får nordisk premiär på Göteborg Film Festival 2019 – vad ser ni mest fram emot inför premiären?

– Vi älskar Göteborg Film Festival och vi är nöjda med att Drakens träpaneler kommer att matcha våra interiörer i filmen. Samtidigt som det inte känns som att vi har gjort en propagandafilm så finns det helt klart ett varningsrop i Aniara. Göteborg Film Festival har en medveten publik som förhoppningsvis kan ta till sig filmen – vi hoppas på revolution helt enkelt.

Aniara är en av huvudfilmerna i Fokus: Apokalyps och kommer att ingå i Nordic Competition på Göteborg Film Festival 2019. Se trailern här. 

 

Text: Elin Schönfelder
Foto: Kuba Rose

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.